Ultrix

Ultrix – Från ultrafet till ultratri

Hur kroppen reagerar på fysisk ansträngning

Det är lite lustigt det här med hur kroppen reagerar när man anstränger sig ordentligt. Sitter man hemma i soffan och tittar på Vasaloppet så inser man kanske inte att det är en väldig skillnad på ansträngning och ansträngning.

Att springa en halvmara kan de allra flesta hyfsat tränade människor göra utan större problem. Kroppen har tillräckligt mycket reserver för att kunna hålla på 2-2½ timme utan problem. Är man riktigt vältränad så kan man ju ge sig i kast med en maraton och då börjar man närma sig vad kroppen kan hantera.

Men sedan händer det saker och ting med kroppen. När musklernas förråd av glykogen och annat töms så börjar jakten på andra energikällor. Kroppen börjar använda fett som huvudkälla för energi och det får konsekvenser. Helt plötsligt börjar hjärnan sakta in och beslutstiderna ökar. Humöret kan svinga snabbt och okontrollerat. Man blir helt enkelt en annan människa. Så om man inte har varit med om detta innan kan det bli jobbigt att hantera vad som kan komma.

När jag körde Sövdes halva ironman 2011 så var en av anledningarna just att känna på hur kroppen skulle kunna reagera när man pressade den lite längre. I slutet av cyklingen när kroppen hade kört hårt i nästan tre timmar så började jag känna av hur humöret svängde. Ena stunden var jag trött för att någon sekund senare vara jätteglad och sedan någon sekund senare vara ledsen. Så kunde det pendla fram och tillbaka lite ett par gånger innan det återgick till att jag ”bara” var trött.

Nu visste jag ju lite mer hur kroppen skulle reagera så när jag körde Kalmar Järnmannen så visste jag att hjärnan kunde hoppa rätt ordentligt under cyklingen. Så jag blev inte alls förvånad när jag under slutet av andra cykelvarvet helt plötsligt började storgråta för att någon sekund senare gapskrattade. Jag målade upp mentala bilder om hur jag snart skulle ge mig ut på en löpning på en distans som min pappa hade som dröm att få göra. Varje gång som dessa tankarna kom in i huvudet så brast jag ut i gråt. Sedan kände jag stoltheten komma krypande för nu var jag på väg att genomföra hans dröm. Lyckan som kom i samband med stoltheten växlade över i skratt och sedan växlade detta fram och tillbaka under någon timme.

Hade jag inte haft känningar av dessa känslovågor tidigare så tror jag att de hade skrämt mig mer än de nu kom till nytta. Nu kunde jag använda dem till något positivt och de drev mig framåt och gav energi.

Har man en negativ inställning och hela tiden intalar kroppen att det är jobbigt så kommer dessa känslosvängarna att driva dig i en mental spiral som går allt snabbare utför. Men om man istället försöker peppa sig själv och ta hjälp av eventuellt publikstöd så kan känslosvängningarna istället driva dig mentalt uppför. Det gäller ”bara” att veta hur kroppen reagerar så att man kan dra nytta av alla konstiga aspekter av hjärnans spel som kan inträffa.

Det är lite synd att man inte kan trigga fram dessa känslosvall på ett lite enklare sätt. Men samtidigt är det ju en enorm fördel att ha varit med om dem. Då vet man att det inte är en baggis att helt plötsligt öka takten för det är inte du som styr hjärnan längre.

Något att ödmjukt tänka på när man sitter hemma i TV-soffan med läsk och en skål med chips och tycker att killarna och tjejerna i Vasaloppet borde kunna öka =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *